Arbetet med Viggen har en början och den kan spåras till början av 50-talet och gällde en ersättare för Draken. Projektserien kallades för 1300 och bland de olika förslagen fanns ett som hette 1357. Det unika med denna version var att detta var första gången som en SAAB-konstruktion var försedd med nosvinge.
Den 28 september 1962 fick försvarskommittén en presentation av flygplan 37. En anskaffning av 831 flygplan föreslogs. Dessa skulle vara attack-, skol-, spanings- samt jaktflygplan. Det blev så småningom 330 serieflygplan och 9 provflygplan mellan åren 1970 – 88.
Efter attack- och skolversionen beställdes en spaningsversion. De skulle ersätta S 32C och S 35E för havsövervakning och fotospaning över land. Det gick dock inte att förena versionerna om man ville ha ut optimal effekt. Därmed kom en havsövervakningsversion, SH 37, och en fotospaningsversion, SF 37. Bortsett från nosparti samt viss elektronik och yttre utrustning var flygplanet identiskt med attackversionen, AJ 37. Den första SF 37 (37950) flög första gången den 21 maj 1973 och den första SH 37, som var en ombyggd AJ 37 (37003), fick serienummer 37900 flög i december samma år.
Andra halvåret 1978 omskolades andra division och kompani på F17 till spaning och den 20 november byttes officiellt från Draken till Viggen. Den flygande personalen kom i huvudsak från det krympande F 11, medan markpersonalen fick ny typutbildning. Spaningsviggen kom att finnas kvar i Ronneby till 1993, då spaningsresurserna omdisponerades, efter nedläggningen av F 13, och F 17s spaningsviggar överfördes till F 10.
Havsövervakning sker i huvudsak med radarspaning, men det behövdes även fotodokumentation för att kunna identifiera objekt på havets yta. SH 37 hade en radar av monopulstyp anpassad för sjömål. Till denna fanns en speciell radarkamera, RKA 40, för att kunna tolka radarbilderna efteråt. För fotodokumentationen fanns en avståndskamera, SKA 24D, med 600 mm brännvidd. Denna var monterad i en kapsel som hängdes under flygkroppens högra sida. Dessutom kunde en mörkerspaningskapsel hängas på vänster sida. Denna kapsel innehöll tre kameror, SKA 34. Även en blixtljusutrustning fanns, vars ljus var filtrerat för det infraröda spektrat. En IR-känslig film användes därmed. Dessa kameror användes upp till 300 meters höjd.
SF 37, som var ett renodlat fotospaningsflygplan, ersatte S 35E Draken, och de viktiga uppgifterna var att lokalisera kommunikationsmål, militärförband, radarstationer etc. Taktiken var att närma sig målet på lägsta höjd i hög hastighet. Därefter kunde göras en låg överflygning eller snabb stigning till upp till 8000 meter. SF 37 saknade radar. Däremot var nospartiet fyllt med kameror för olika ändamål. Låghöjdskamerorna var SKA 24C (120 mm brännvidd), riktade snett framåt, vänster och höger. En värmekamera, VKA 702, fanns också i nosdelen och arbetade i det infraröda området. För höghöjds- och avståndsuppdrag fanns två SKA 31 med 600 mm brännvidd och en SKA 24 med 57 mm brännvidd. SKA 31 var monterade för lodfotografering medan SKA 24 var avsedd att ta en vidvinkelbild för att underlätta orienteringen i samband med fototolkningen. Dessutom kunde SF 37 förses med mörkerspaningskapsel kompletterad med en kapsel innehållande blixtljusutrustning för att öka kapaciteten.
En speciell bastaktik utvecklas med spaningsviggen och rörlig klargöring, som var mycket effektiv i jämförelse med andra flygvapen i världen. Det svenska bassystemet finns inte i många andra länder, samtidigt som systemet med värnpliktiga kameramekaniker gjorde användandet av spaningsverksamheten till en mycket effektiv del av vårt försvar.
Spaningsviggar från F 17 kom att göra stora insatser i, framför allt, södra Östersjön och det finns åtskilliga unika foton på fartyg och flygplan tagna av SH 37 och även SF 37. En del av dessa foton har varit mycket viktiga för underrättelseverksamheten i vårt land.
(Uppgifter har i huvudsak hämtats från Flygplan 37 Vigge
n / Sven Stridsberg & Från B3 till Jaktviggen / Sigvard Forsberg)